Why I am fine

Jag har bott här i en månad nu och jag måste säga att allt går bra. Fortfarande känns det mest som om jag bara är här och hälsar på - fast med alla mina saker. En dag så slår det väl mig plötsligt att jag bor här. Jag känner mig fortfarande som en dövstum 12åring som knappt klarar något på egen hand. Japp, lapparna i handväskan hänger fortfarande med (att vifta med åt busschaufförer, konduktörer och andra jag kan tänkas behöva prata med) och det lär de göra ett bra tag till, tillsammans med minilexikonet.

Försök säga det där när du kliver på bussen.

Under mitt intensiva springande på jobbintervjuer har jag stött på diverse olika intervjutekniker och personligheter. Där finns den rutinmässiga jag-är-inte-ett-dugg-intresserad-av-att-göra-den-här-intrevjun-men-jag-måste-för-jag-jobbar-på-HR som läser innantill från sitt papper och frågar standardfrågor så som "Vad tror du att du har som gör dig till en bra kandidat för det här jobbet?". Jag är kung på sådana intervjuer. Sen så har vi den överambitiösa intervjuaren som går på i över en timma och som avslutar intervjun med ett tvivelaktigt intelligens/stress test. Jag skulle kryssa för så många jag hann av fyra typer av symboler på fem minuter. Mycket mystiskt.

Men den mest udda, skrämmande och förvirrande av alla intervjuare var den jag mötte på min allra första intervju. jag kom dit lagom nervös (tänk asplöv) och presenterar mig och svarar givetvis "I'm fine thanks" på frågan om hur jag mår. Varpå jag blixtsnabbt får motfrågan: "Why?".

Jag: "Eh..what do you mean?"
Intervjuare: "Why are you fine?"
Jag: "Eh..because it's sunny outside..?"
Intervjuare (tvivlande): "So you're fine because it's sunny outside?"
Jag: "Eh...yes?"

Resten av intervjun blev bara mer och mer förvirrande, intervjuaren vred på vartenda ord och mina "tidigare erfarenheter" blev dissekerade in i minsta detalj - och då menar jag inte på det sätt man kan förvänta sig. Nej då, de mest mystiska frågorna avlöpte varandra och var gång jag tyckte att jag givit ett tillfredställande svar hittade han en ny vinkel på det hela. Och en till. Och en till. Det blev mycket svårt att dölja det faktum att jag tidigare inte haft något jobb att tala om och inte ens vad jag tyckte om: mina tidigare erfarenheter/Ungern/Sverige tycktes duga åt honom. Han talade dessutom om för mig hur konstig jag var som flyttade från Sverige till Ungern. Jag var mycket, mycket skärrad när jag klev ut från hans kontor.

I slut ändan kom jag fram till att jag inte kunde lova att vara något av företagen trogen någon längre tid eftersom jag ärligt talat ska plugga heltid och dygnet endast har 24 timmar. Så nu är jag tillbaka på noll, jag hoppas hitta ett temporärt- eller deltidsjobb. Fram tills det händer tänkte jag jobba på min ungerska, ta tag i det där som kallas körkort och försöka vänja mig vid värmen. Helt okej mål enligt mig.