Jag önskar att mitt liv vore mer glamouröst...

...än vad det är för tillfället men mina blogginlägg kommer inte att bli spexigare än såhär. Jag antar att det faktum att jag bloggar en fredag kväll är ett bevis om något om hur spexigt det är att vara jag just nu.

Dagens historia handlar därför om hur jag åkte buss till skolan.

Efter upprepade samtal till en vän med bil (ja, jag tyckte jag var lite vitsig nu) utan svar så insåg jag att det gällde att satsa på bussen. Då vi hade en Mycket Viktig Gästföreläsare hit flugen från LA så skulle det inte vara okej att komma för sent så jag såg till att göra mig i ordning i tid. Precis innan jag skulle gå upptäckte jag dock att jag inte hade någon växel (när ska de börja ta kort på stadsbussarna?) och insåg att min enda chans för att hinna i tid var att rusa till kiosken i närheten och köpa något. Well, jag hade tre minuter på mig, jag galloperade ut på gatan i det för ändamålet inte så väl valda klädseln snäv kjol och höga klackar och halvvägs mot kiosken ser jag bussen redan närma sig ändhållplatsen där bussen vänder och sedan kommer mot "min" hållplats. Efter spurtat de sista metrarna som om mitt efternamn hade varit Kallur, så flåsade jag in i kiosken. Väl där meddelade mig kassörskan att de inte hade någon växel. Men sju kronor bara kved jag fram (jag hade åtta sedan innan) och förklarade att jag bara måste med bussen varpå hon gav med sig. När hon räckte mig pennan för att skriva min namnteckning kom jag på det - från och med januari har de höjt busspriserna till 16 kr. Fuck. Jag hade inget annat val än att ta de sju kronorna och rusa mot bussen. Jag hann precis i tid och i huvudet snurrade nu tankarna om hur jag skulle kunna övertyga chauffören om att jag skulle få åka för ett lägre pris. Van som jag är vid Uppsalas mordiska busschaufförer så stålsatte jag mig och hasplade ur mig hela historien. Jag måste sett riktigt desperat ut för han sa bara att då fick jag vara skyldig honom 1 krona. Jag hoppas innerligen att det är så Karlskronas busschaffisar är mycket vänligare än Uppsala för jag vill inte tro att denna generositet berodde på att den imponerande språngmarschen hade (förutom fått mig att låta som en astmatiker) gjort att kjolen kavlat upp sig till otillbörlig längd.